Tatoitalia / Pendlar & Upphängningslampor / Luna Sospensione TLU100

Gio Ponti är en av de mest betydelsefulla gestalterna inom 1900-talets arkitektur och konst. Han tog examen i Milano 1921. Från 1923 till 1930 var han konstnärlig ledare för företaget Richard Ginori. År 1928 grundade han tidskriften ”Domus”, som senare följdes av andra stora publiceringsprojekt såsom ”Stile”. Från slutet av 1920-talet kommer de ”typiska hemmen”, symboliskt kallade ”Domus”, som förenade begreppet italienskhet med ett intresse för rationalistiska teorier. Från början deltog han i Triennalens designutställningar i Milano. År 1936 blev han professor vid arkitekturfakulteten på Politecnico di Milano. Tillsammans med Antonio Fornaroli och Alberto Rosselli skapade han i studion på Via Dezza – som också blev hans hem – en extraordinär serie projekt där han uttryckte sin teori om den ”slutna formen” inom möbeldesign (med de ”organiserade väggarna”), design och arkitektur: till exempel stolen Superleggera, Pirelli-skyskrapan, Villa Planchart, och under 1960- och 70-talen Hotel Parco dei Principi i Rom och Sorrento, kyrkorna San Francesco och San Carlo i Milano, Denver Museum i Colorado och katedralen i Taranto.

Gio Ponti kombinerade kraften från två platser, en gjord av papper som han avsiktligt kallade "Domus", den andra gjord av väggar, mekanikerverkstaden i Via Dezza som han omvandlade för att hysa sin ateljé. Här uppmuntrade och främjade han olika upplevelser och byggde ett nätverk av internationella relationer, och omvandlade sina design- och publiceringssträvanden – utöver "Domus", "Stile" och den extraordinära monografiska pamfletten "Aria d'Italia", Espressione di Gio Ponti, designad tillsammans med Daria Guarnati – till både fysiska och figurativa inkubatorer där idéer kunde utbytas för att definiera en ny vision av arkitektur och högkvalitativa produkter. Dessa platser och deras ritualer, flödet och överlappningen av olika praktiker, och uppfinningen av en ny typ av skrivande som kunde beskriva vad som hände, nästan som en dagbok, var det alltmer säkra påståendet om de högsta nivåerna som uttrycktes av den italienska konsten. Liksom Triennale-utställningarna, som Ponti inte bara organiserade utan också använde för att stärka arkitekturens och designens närvaro i tidens kulturella klimat. Vid den 11:e triennalen 1957, i paviljongen för nya idéer inom byggande i Parco Sempione, presenterade Ponti två lampor som han hade designat i en rad olika varianter. I en förberedande studie är några händer på väg att gripa tag i en sfär lika full som månen. Ordet "måne" dyker upp alldeles intill. Och sedan plattas sfären till i ändarna, längs den vertikala och horisontella axeln, och sedan färgas hälften av den, och sedan lutas den. I ett oändligt spel av materialiserande möjligheter.